louiseeplace

Jag tror inte att någon anar hur jobbigt detta är. Men det är ändå ingen idé att berätta för någon därför att de är nog inte någon som skulle kunna förstå. Ni tänker säkert att – Amen hallå väx upp! Det är ju för fan bara ett litet djur och ett sådant litet djur har väll varken ingen hjärna eller några känslor? – Nae de kanske dom inte har, visst tro ni det men det var något med den här lilla varelsen som gjorde att hon var som hon var, hon va väldigt speciell och hon va som en familjemedlem för oss alla, varenda en av oss. Det är svårt att ta in känslan av att hon aldrig kommer va en del av familjen kihlberg längre, aldrig. Nu är de bara fyra kvar. Och det som är ännu jobbigare är att jag inte vet vad som hände, därför att jag va inte där. Och jag kommer aldrig få reda på de. Snälla bara jag får hålla i dig så skulle de göra mig glad, hellre det än att jag inte har en aning om var du befinner dig, inte en blekaste aning… Men man ska aldrig ge upp hoppet, aldrig.

Varför?

Varför är du inte min längre?

Varför finns du inte där som ett stöd när benen inte längre bär?

Varför finns du inte längre i min närvaro,  förstår du situationen?

Känslan av att inte gå ut på morgonen med mat och vatten, känslan av att inte höra ditt surrande i sommarvärmen, känslan av att inte kunna använda vårat språk längre, känslan av att inte ge mig ut när mörkret faller för att vagga dig till sömns, känslan av att inte kunna göra dig lycklig mer, känslan av att inte ha de där ansvaret, det där underbara ansvaret som alltid finns där att ta ansvar över men framförallt känslan av att inte veta vad du befinner dig, vad som hände och hur du har det, de är den värsta känslan över dem alla

- snälla bli min igen -

Visa dig, va inte rädd för att gömma dig utan kliv fram ur mörkret och bara berätta för mig, berätta för mig hur du har det, skicka ett vykort, visa dig, mejla ja vad som helst bara du ger mig information som gör att jag kan ta mig vidare, de är svårt att fortsätta med något om man inte vet vad man ska använda sig av, du fattar min situation va?

Vad var det egentligen som hände den där kvällen, eller var det natten? Jag vet ju inte, för jag var ju inte där. Mötte du någon, var det någon som gjorde dig illa eller var det ditt egna beslut? För isådanafall skulle de vara bra för mig om jag fick veta, det enda jag gör är att vänta, vänta efter något tecken, bara så duvet.

- Snälla bli min igen -

Nu räcker det med dessa ord, jag vill inte skriva såhär utan jag vill egentligen berätta för dig att jag har fortfarande inte tappat hoppet utan jag kommer fortsätta kämpa men ibland kan de vara bra med lite stöd så du kan väll bara hjälpa mig lite på vägen tack, de skulle underlätta.

Okej, vad du än gör där ute och vem du än är med så glöm aldrig av Billdals häggväg 37, du kan väll komma förbi någon dag eller så om du känner för det? För det skulle nämligen uppskattas av hela familjen, glöm inte de.

Jag vet att jag låter tjatig men snälla du, snälla snälla bli min igen

Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta Flisan, alltid…